Jaha, nu hade vi alltså fått diagnosen på vår son, ADHD. Vad händer nu var en given tanke som dök upp, och svaret löd, - det finns mediciner.  Vi lät psykologen skriva ut ett recept på Concerta, men att börja att medicinera sitt barn så tidigt kändes bara för jäkligt rent ut sagt. Man måste väl kunna få någon resurs i skolan? Eller något typ av extra stöd när koncentrationen sviktar? Dessutom står det på bipacksedeln att en ovanlig biverkning är plötslig död, men tydligen så händer det.........

Skolan började närma sig. Innan jag visste ordet av satt jag i möte med både rektor, specialpedagog, förskolelärare och personal från dagis, både jag och min man var med. Det kallades överlämning det här mötet, och informationen från dagiset skulle lämnas över till skolans förfogande. Hur det kändes att sitta där och ordagrant lämna ut sitt barn svåra sidor var inte lätt, men jag försökte också starkt betona hans bra sidor! Han är trots allt en händig kille. Det kändes såklart ledsamt, ungefär som skolan förväntade sig ta emot ett litet monster. Jag försökte hela tiden hålla tråden att han mest är som en vanlig kille, med brister att styra sina impulser och koncentrations svårigheter.

Man funderar ju mycket som förälder, och mina tankar gick förutom hur det skulle gå för Karl, också till hur de såg oss som föräldrar, man får en helt annan roll i ett sånt här läge. Varje gång det var ett sånt här möte kände jag mig så fruktansvärt liten, maktlös och det kändes som min pondus, vilken normalt är stor, bara försvann. Det kanske verkar som att det mesta var negativt under Karls första år, och det var mycket så, det var svårt att glädja sig i en sådan här situation. Idag kan jag som mor uppskatta Karls ADHD, för vi har lärt oss tackla allt på ett annat sätt, att ADHD är dessutom är rätt bra i många lägen för det finns en stark drivkraft hos dessa människor.

På överlämningen fick vi veta, att tyvärr finns det inte så mycket pengar till resurser att sätta in, för skolan har sparkrav. Ska man som förälder behöva tänka på det med?! Omtummlade efter mötet blev man såklart efterklok, ska det verkligen få vara så? Kan ingenting göras? Orken i allting får fasiken inte tryta får för då är det kört, man ska orka med både sin familjesituation men även att strida för sitt barns rättigheter. Jag anser att har man behov av ett särskilt stöd ska man få en extra resurs om man behöver det. Varför har man annars betalat skatt för hela sin yrkeskarriär?! Men nejdå så var inte fallet här.

Fortsättning följer.....

Önskar er en Glad påsk, och ta väl hand om dina nära kära, du som sitter där på andra sidan datorn och läser detta   

För er som är nya läsare på bloggen kan jag rekommendera att ni läser presentationen för att hänga med.   

Utredningen utfördes med ett team av läkare, psykolog, kurator och specialpedagog i samarbete med oss föräldrar. Kalle fick genomgå en läkarundersökning från topp till tå, den gick bra men det kändes konstigt att ens barn skulle undersökas kroppsligt, på grund av överaktivitet och impulsivitet. Visst kan en del sjukliga symtom i hjärnan ge förändrade beteenden, fast så var ju inte fallet här för Kalle hade alltid varit så här.  Kanske kollade de om han hade några skador eller ärr, en del barn kan ju få psykiska störningar av misshandel. Psykologen pratade både med oss och Kalle själv vid flera tillfällen, kuratorn kontrollerade hur vi hade det rent socialt. Och specialpedagogen gjorde en analys på förskolan där Kalle gick.

Det var många möten, och man kände sig väldigt utlämnad, tankarna for i huvudet på både det ena och det andra. Känslorna var så omvälvande med allt som hände, så hela familjesituation blev dålig på något vis. Hur man än ansträngde sig för att verka glad låg det här bakom hela tiden, och vid den här tiden fick jag ångest. Ingen ångest som jag sökte läkare för men jag förstår i efterhand att det var ångest, vid ett par tillfällen på möten fick jag svimmningskänslor, ibland tyckte jag att det var tungt att andas. Det går inte att beskriva med ord hur jobbigt jag tyckte det hela var. Jag tvivlade mycket på om Kalle verkligen hade någon diagnos, ibland satt han ju faktiskt still och lekte. Tankarna var många, jag oroade mig för Kalles framtid, hur ska det bli när han blir vuxen, kommer han få jobb, kunna ta körkort, och först kommer han klara skolan?!

Jag berättade inte för så många att Kalle höll på att utredas, jag var rädd att han skulle få någon stämpel på sig och bli orättvist behandlad. Släkten fick veta såklart och de flesta av dem tvivlade också på om Kalle hade ADHD, de stunder han träffade dem var han ju så glad över det, och han fick deras tid i stort hela tiden, det var nog förklaringen till att de såg honom på ett annat sätt. För mig är mina barn det bästa jag har och hela tiden försökte jag tänka på vad som var bäst för Kalle. Enda önskan var att vi bara skulle vara en "vanlig familj". Men Kalle hade inga planer på att lugna ner sig och vid 5-6 års åldern var han dessutom mycket impulsiv och det hände mycket saker i farten. Gick Kalle genom ett rum kunde han ha så yviga rörelser så vips råkade han slå till någon eller ha ner något. Det hände ofta. Han hade också svårt att visa förståelse för lillebror och hade extremt svårt att klara motgångar, bara att vänta på sin tur, när vi spelade spel kunde få honom urförbannad.

En dag låg en kallelse till Barn och Ungdoms Psyk i postlådan. Kalle med föräldrar infann sig på BUP den dagen. Vi fick prata med en psykolog som hade fått materialet från utredningen till sig och samanställt det. Kalle starka sida är inte att sitta stilla och han utforskade rummet på alla sätt han kunde, han tryckte nog på alla knappar han hittade där inne. Psykologen pratade omkring ämnet en hel del upplevde jag det som, och jag frågade efter en stunds samtal,- Vad tror du det är då? -  Utredningen visar att Kalle har de allra flesta symtomen som stämmer in på ADHD, så jag anser att han har det sa hon. Vi blev tysta, återigen kände jag att jag var nära till gråt. Vi frågade väl några korta frågor. Både jag och Kalles pappa blev nog helt klart ställda, vi visste inte vad vi skulle säga.

Vad finns för hjälp att få för det? Var en av mina frågor. Psykologen svarade medicin. För mig var det otänkbart då, med tanke på Kalles låga ålder och dessutom hade man ju hört att det medicinerades med en typ av amfetamin! Hur kan man få ADHD var en annan fråga som dök upp. De är gener som Kalle har ärvt som har gjort honom till den han är. Det kan vara en gen från mamma, en från pappa, en från farfar och flera gener som tillsammans har gjort att Kalle har ADHD fick vi till svar. Vi åkte hem och jag tror att Kalles pappa inte ville ta till sig det här alls. Jag började tänka i en annan bana något, för det här kanske var bra ändå? Nu visste vi ju varför Kalle var som han var. Tankarna var dock fullständigt kaos i min skalle. Jag funderade på allt, hur skulle det bli?! Hur skulle det gå?!

Forstättning följer......... trevlig helg därute!   

Jag börjar från början och hoppas att ni hänger med i svängarna.   

Vi hittade ett föräldrakoperativ som verkade bra, Kalle fick en dagmamma och hon och Kalle kom bra överens, hon tacklade Kalles överaktivitet på ett bra sätt. Han var nu omkring 2 år och livligheten accelererade konstant. Kalle ordagrannt for omkring överallt där han inte skulle vara och utforskade allt som gick att utforska. Vi drog oss för hälsa på folk med tanke på hans framfart, alla har ju inte riktigt förståelse för barn och ännu mindre om de är överaktiva. Vi hade dock ännu inte insett att vår lille Kalle var överaktiv, för vaddå, han var väl som andra ungar elller?! Han satt inte långa stunder och lekte, utan rörde sig mest jämt. Det låter kanske konstigt men det var så det var. Jag var gravid med Kalles lillebror och när Kalle var 2 och 2 månader föddes han.

Jag utnyttjade mina 15 timmar på barnomsorgsplatsen som man har rätt till, dels för att Kalle skulle få social stimulans och dels för att jag anser att det är utvecklande att träffa andra barn. Kalle var fortsatt aktiv och behövde ständigt vakande ögon på sig för att inte dra i väg eller riskera att göra illa sig, men dagmammam påtalade det aldrig att det skulle vara ett problem eller onormalt beteende för en 2-3 åring, så för mig kändes som att allt verkade vara i ordning, fast man funderade ju ett par gånger vad man givits sig in, förälderskapet. Tyvärr blev Kalles dagmamma sjukskriven och Kalle fick byta till en annan. En dag ringer telefonen, det är koperativets ordförande som ringer. Han undrar om inte vi kan ha Kalle hemma så länge jag var mammaledig, för det var så stor belastning på dagmammorna.Vi skulle inte behöva betala för platsen heller. Den känslan man fick var så total, sårade, arga, frustrerade!!! Får man verkligen behandlas så här?! Kalle fick bli hemma och vi sökte plats på kommunalt dagis i stället.

Som mamma började jag känna mig rätt slut, men som sagt eftersom det var mitt första barn och jag inte hade någon erfarenhet av barn överhuvudet taget. Trodde jag att allt skulle vara så här. Det är ju ett heltidsjobb att vara förälder hade man hört. Vi fick plats på ett kommunalt dagis och inskolningen började, eftersom Kalle var så social var det inte några problem utan allt gick smidigt. Fast nu dröjde det inte länge förrän fröknarna började signalera vid varje hämtning, vilket jag då uppfattade som gnäll. Han satt inte still i samlingen, vid matbordet, han lyssnade inte på vad de sa, det hände saker som han "råkade" göra. Att hämta honom blev inte roligt för jag visste att de skulle ha något att "gnälla" om. Jag blev negativ. Inget känndes roligt längre. Jag började titta snett på alla "fina" familjer där barnen gick lugnt och höll mamma i handen. Min sprang ju 5 meter före med mig jagandes i hälarna.

Dagispersonalen kallade till möte och vi diskuterade kring Kalles överaktivitet, vi upprättade tillsammans en  handlingsplan när Kalle var omkring 4 år, och dagispersonalen jobbade aktivt med den, vi fick kontakt med en specialpedagog som kom med tips och råd gällande Kalles "problematik" som det kallades nu. Uppföljningar gjordes en gång i kvartalet men ingen förändring märktes på Kalle. Det här var fruktansvärt jobbigt som förälder för det sista man vill är att det ska vara något problem med ens barn. Jag började rannsaka mig själv, har jag gjort något fel? Skulle jag ha gjort något annorlunda? Varför har det blivit så här? Man kände sig misslyckad som förälder. På ett sätt såg man Kalles problematik tydligare när lillebrodern växte upp, som jag upplevde som ovanligt lugn i stället..

Under hela förskoletiden var sömnen ett problem och Kalle hade fruktansvärt svårt att varva ner. Man drogs sig för att ta med honom till affärer eftersom man visste att rätt som det var sprang han i väg. Han var impulsiv och såg inte några faror alls, innan han var 5 år hade han hunnit rymma från dagis, kört bil, rammlat ner från träd och trappor, vält en bokhylla och fått ner en TV i golvet 3 gånger. Och du som läser det här kanske tycker att man ska se efter sitt barn, men det här är gjort på ögonblicksverk. Trots att vuxna varit i närheten. Vid det här läget hade tankar om ADHD redan infunnit sig i skallen på mig. Och vändningen kom på ett möte med förskola och specialpedagog. Det talades som omkring ämnet hela tiden och tills slut frågar jag pedagogen - Tror du att han behöver utredas? Hon svarade - JA. Helst av allt ville jag bara gråta då, men bet i hop, känslan fullkomligt högg i mig och jag kände mig så maktlös och frustrerad. Varför har det blivit så här? Det kändes som att liver rämnade.

Forts. följer.

En gråmulen dag i november var dagen då Kalle föddes. Lätt snö flög i luften när vi var på väg in till förlossningen, jag hade fått en blödning och vi var oroliga att något var fel. Han skulle inte komma än och förstföderskor går ju ofta över tiden. Visst hade jag lite värkar men inte speciellt kännbara. Förvärkar hade jag haft rätt mycket under graviditeten.

Kalle hade lite bråttom ut och kom till oss 12 dagar innan beräknad födelse. Förlossningen gick lätt och det räckte med lustgas som smärtlindring. Efter 12 timmar sen första värken kom en livlig alldeles underbar kille till världen! Vi hade blivit föräldrar till en son! Vilken otrolig lycka att hålla sitt nyfödda barn.   

Redan som nyfödd var Kalle livlig, han hade dessutom ställt om dygnet totalt och var vaken nätterna igenom, så länge han fick ammas var han lugn och nöjd . Men nåde oss om han inte fick ligga vid tutten, då kom humöret och han skrek i nonstopp. Första året med Kalle gick som i ett töcken, sömnbristen stod skriven hos mig. Att ta sig till affären och handla mjölk kändes som en stor grej. Vi försökte få honom att komma i rätt fas, på alla möjliga olika sätt, men det var stört omöjligt. Kalle var som en tidsinställd liten bomb som vaknade klockan 23 på kvällen och var vaken till 06:00 på morgonen, när han var cirka ett år sov han en hel natt första gången och vände till "normala" tider. Man förstår inte när man tänker tillbaka hur man orkade, eller gjorde jag det, jag var som en zombie... Jag är inte en sån typ av människa som klarar av att sova en massa på dagen heller, så jag får kanske skylla mig själv vad gäller sömnbristen.

 Kalle växte bra och inte oväntat för ett livligt barn, lärde han sig krypa tidigt och gå runt möbler när han var 9 månader. Han var duktig motoriskt och gick inte att släppa ur blicken för då var han och klättrade på något. Vi säkrade hemmet så gott det gick och skruvade fast möbler och tog bort lösa saker för att skydda vår guldklimp. Det blev ändå många vurpor för honom, hur det än är hinner man inte med alla gånger. När vår pojk var 9-10 månader började det bli svårt för Kalle att sova middag också, samtidigt som det var mycket vaket på nätterna. Kalle hade nog inte så stort sömnbehov, jag tror själv idag, att det berodde på hans ADHD som vi inte hade en aning om då. Men att sova var kämpigt för honom och det tog tid för honom att somna både på natten och dagen. BVC tipsade om olika knep men tyvärr fungerade inget av det heller. Pappa till Kalle jobbade långa dagar så jag fick ta hand om nattvaken. Och det var slitigt, men det gick..

Att Kalle var så livlig och hade problem med sömnen var inget vi funderade så mycket på, dels var Kalle vårt första barn och vi hade inget att jämföra med. Vilket man heller inte ska ägna sig åt. Han var förutom sin livlighet en mycket glad kille som gillade att vara i centrum.   Han var svår att få att börja äta mat och dricka välling, det bästa var att ammas hade Kalle bestämt sig för, men skam den som ger sig, till slut började han äta. Och nätterna blev något bättre. När Kalle var  12 månader och en vecka precis gick han själv som aldrig förr! Han var mycket aktiv och fokuserade mest på motoriken. Talet dröjde något, men självklart kunde han några ord som mamma, bampa (lampa), titti (titta), pappa med flera. Föräldradagarna började ta slut och det var dags för mig att börja jobba igen när Kalle var 1 år och 3 månader. Försa tiden hade bara rusat förbi, var sjutton hade den tagit vägen?!

Fortsättning följer........

Den här bloggen kommer att författas av mig JES,  mamma till ett barn med diagnos ADHD. Här kommer jag att skriva av mig tankar, funderingar och händelser. Ni kommer att få ta del av vår historia, hur det gick till att få diagnosen, till hur vårat liv ser ut idag.

Ha en fin dag/ JES