Direktlänk till inlägg 14 april 2011
Förskoletiden
Jag börjar från början och hoppas att ni hänger med i svängarna. 
Vi hittade ett föräldrakoperativ som verkade bra, Kalle fick en dagmamma och hon och Kalle kom bra överens, hon tacklade Kalles överaktivitet på ett bra sätt. Han var nu omkring 2 år och livligheten accelererade konstant. Kalle ordagrannt for omkring överallt där han inte skulle vara och utforskade allt som gick att utforska. Vi drog oss för hälsa på folk med tanke på hans framfart, alla har ju inte riktigt förståelse för barn och ännu mindre om de är överaktiva. Vi hade dock ännu inte insett att vår lille Kalle var överaktiv, för vaddå, han var väl som andra ungar elller?! Han satt inte långa stunder och lekte, utan rörde sig mest jämt. Det låter kanske konstigt men det var så det var. Jag var gravid med Kalles lillebror och när Kalle var 2 och 2 månader föddes han.
Jag utnyttjade mina 15 timmar på barnomsorgsplatsen som man har rätt till, dels för att Kalle skulle få social stimulans och dels för att jag anser att det är utvecklande att träffa andra barn. Kalle var fortsatt aktiv och behövde ständigt vakande ögon på sig för att inte dra i väg eller riskera att göra illa sig, men dagmammam påtalade det aldrig att det skulle vara ett problem eller onormalt beteende för en 2-3 åring, så för mig kändes som att allt verkade vara i ordning, fast man funderade ju ett par gånger vad man givits sig in, förälderskapet. Tyvärr blev Kalles dagmamma sjukskriven och Kalle fick byta till en annan. En dag ringer telefonen, det är koperativets ordförande som ringer. Han undrar om inte vi kan ha Kalle hemma så länge jag var mammaledig, för det var så stor belastning på dagmammorna.Vi skulle inte behöva betala för platsen heller. Den känslan man fick var så total, sårade, arga, frustrerade!!! Får man verkligen behandlas så här?! Kalle fick bli hemma och vi sökte plats på kommunalt dagis i stället.
Som mamma började jag känna mig rätt slut, men som sagt eftersom det var mitt första barn och jag inte hade någon erfarenhet av barn överhuvudet taget. Trodde jag att allt skulle vara så här. Det är ju ett heltidsjobb att vara förälder hade man hört. Vi fick plats på ett kommunalt dagis och inskolningen började, eftersom Kalle var så social var det inte några problem utan allt gick smidigt. Fast nu dröjde det inte länge förrän fröknarna började signalera vid varje hämtning, vilket jag då uppfattade som gnäll. Han satt inte still i samlingen, vid matbordet, han lyssnade inte på vad de sa, det hände saker som han "råkade" göra. Att hämta honom blev inte roligt för jag visste att de skulle ha något att "gnälla" om. Jag blev negativ. Inget känndes roligt längre. Jag började titta snett på alla "fina" familjer där barnen gick lugnt och höll mamma i handen. Min sprang ju 5 meter före med mig jagandes i hälarna.
Dagispersonalen kallade till möte och vi diskuterade kring Kalles överaktivitet, vi upprättade tillsammans en handlingsplan när Kalle var omkring 4 år, och dagispersonalen jobbade aktivt med den, vi fick kontakt med en specialpedagog som kom med tips och råd gällande Kalles "problematik" som det kallades nu. Uppföljningar gjordes en gång i kvartalet men ingen förändring märktes på Kalle. Det här var fruktansvärt jobbigt som förälder för det sista man vill är att det ska vara något problem med ens barn. Jag började rannsaka mig själv, har jag gjort något fel? Skulle jag ha gjort något annorlunda? Varför har det blivit så här? Man kände sig misslyckad som förälder. På ett sätt såg man Kalles problematik tydligare när lillebrodern växte upp, som jag upplevde som ovanligt lugn i stället..
Under hela förskoletiden var sömnen ett problem och Kalle hade fruktansvärt svårt att varva ner. Man drogs sig för att ta med honom till affärer eftersom man visste att rätt som det var sprang han i väg. Han var impulsiv och såg inte några faror alls, innan han var 5 år hade han hunnit rymma från dagis, kört bil, rammlat ner från träd och trappor, vält en bokhylla och fått ner en TV i golvet 3 gånger. Och du som läser det här kanske tycker att man ska se efter sitt barn, men det här är gjort på ögonblicksverk. Trots att vuxna varit i närheten. Vid det här läget hade tankar om ADHD redan infunnit sig i skallen på mig. Och vändningen kom på ett möte med förskola och specialpedagog. Det talades som omkring ämnet hela tiden och tills slut frågar jag pedagogen - Tror du att han behöver utredas? Hon svarade - JA. Helst av allt ville jag bara gråta då, men bet i hop, känslan fullkomligt högg i mig och jag kände mig så maktlös och frustrerad. Varför har det blivit så här? Det kändes som att liver rämnade.
Forts. följer.
Jaha, nu hade vi alltså fått diagnosen på vår son, ADHD. Vad händer nu var en given tanke som dök upp, och svaret löd, - det finns mediciner. Vi lät psykologen skriva ut ett recept på Concerta, men att börja att medicinera sitt barn så tidigt kändes...
För er som är nya läsare på bloggen kan jag rekommendera att ni läser presentationen för att hänga med. Utredningen utfördes med ett team av läkare, psykolog, kurator och specialpedagog i samarbete med oss föräldrar. Kalle fick genomgå en läkaru...
En gråmulen dag i november var dagen då Kalle föddes. Lätt snö flög i luften när vi var på väg in till förlossningen, jag hade fått en blödning och vi var oroliga att något var fel. Han skulle inte komma än och förstföderskor går ju ofta över tiden. ...
Den här bloggen kommer att författas av mig JES, mamma till ett barn med diagnos ADHD. Här kommer jag att skriva av mig tankar, funderingar och händelser. Ni kommer att få ta del av vår historia, hur det gick till att få diagnosen, till hur vårat li...