Direktlänk till inlägg 15 april 2011
Utredningen
För er som är nya läsare på bloggen kan jag rekommendera att ni läser presentationen för att hänga med. 
Utredningen utfördes med ett team av läkare, psykolog, kurator och specialpedagog i samarbete med oss föräldrar. Kalle fick genomgå en läkarundersökning från topp till tå, den gick bra men det kändes konstigt att ens barn skulle undersökas kroppsligt, på grund av överaktivitet och impulsivitet. Visst kan en del sjukliga symtom i hjärnan ge förändrade beteenden, fast så var ju inte fallet här för Kalle hade alltid varit så här. Kanske kollade de om han hade några skador eller ärr, en del barn kan ju få psykiska störningar av misshandel. Psykologen pratade både med oss och Kalle själv vid flera tillfällen, kuratorn kontrollerade hur vi hade det rent socialt. Och specialpedagogen gjorde en analys på förskolan där Kalle gick.
Det var många möten, och man kände sig väldigt utlämnad, tankarna for i huvudet på både det ena och det andra. Känslorna var så omvälvande med allt som hände, så hela familjesituation blev dålig på något vis. Hur man än ansträngde sig för att verka glad låg det här bakom hela tiden, och vid den här tiden fick jag ångest. Ingen ångest som jag sökte läkare för men jag förstår i efterhand att det var ångest, vid ett par tillfällen på möten fick jag svimmningskänslor, ibland tyckte jag att det var tungt att andas. Det går inte att beskriva med ord hur jobbigt jag tyckte det hela var. Jag tvivlade mycket på om Kalle verkligen hade någon diagnos, ibland satt han ju faktiskt still och lekte. Tankarna var många, jag oroade mig för Kalles framtid, hur ska det bli när han blir vuxen, kommer han få jobb, kunna ta körkort, och först kommer han klara skolan?!
Jag berättade inte för så många att Kalle höll på att utredas, jag var rädd att han skulle få någon stämpel på sig och bli orättvist behandlad. Släkten fick veta såklart och de flesta av dem tvivlade också på om Kalle hade ADHD, de stunder han träffade dem var han ju så glad över det, och han fick deras tid i stort hela tiden, det var nog förklaringen till att de såg honom på ett annat sätt. För mig är mina barn det bästa jag har och hela tiden försökte jag tänka på vad som var bäst för Kalle. Enda önskan var att vi bara skulle vara en "vanlig familj". Men Kalle hade inga planer på att lugna ner sig och vid 5-6 års åldern var han dessutom mycket impulsiv och det hände mycket saker i farten. Gick Kalle genom ett rum kunde han ha så yviga rörelser så vips råkade han slå till någon eller ha ner något. Det hände ofta. Han hade också svårt att visa förståelse för lillebror och hade extremt svårt att klara motgångar, bara att vänta på sin tur, när vi spelade spel kunde få honom urförbannad.
En dag låg en kallelse till Barn och Ungdoms Psyk i postlådan. Kalle med föräldrar infann sig på BUP den dagen. Vi fick prata med en psykolog som hade fått materialet från utredningen till sig och samanställt det. Kalle starka sida är inte att sitta stilla och han utforskade rummet på alla sätt han kunde, han tryckte nog på alla knappar han hittade där inne. Psykologen pratade omkring ämnet en hel del upplevde jag det som, och jag frågade efter en stunds samtal,- Vad tror du det är då? - Utredningen visar att Kalle har de allra flesta symtomen som stämmer in på ADHD, så jag anser att han har det sa hon. Vi blev tysta, återigen kände jag att jag var nära till gråt. Vi frågade väl några korta frågor. Både jag och Kalles pappa blev nog helt klart ställda, vi visste inte vad vi skulle säga.
Vad finns för hjälp att få för det? Var en av mina frågor. Psykologen svarade medicin. För mig var det otänkbart då, med tanke på Kalles låga ålder och dessutom hade man ju hört att det medicinerades med en typ av amfetamin! Hur kan man få ADHD var en annan fråga som dök upp. De är gener som Kalle har ärvt som har gjort honom till den han är. Det kan vara en gen från mamma, en från pappa, en från farfar och flera gener som tillsammans har gjort att Kalle har ADHD fick vi till svar. Vi åkte hem och jag tror att Kalles pappa inte ville ta till sig det här alls. Jag började tänka i en annan bana något, för det här kanske var bra ändå? Nu visste vi ju varför Kalle var som han var. Tankarna var dock fullständigt kaos i min skalle. Jag funderade på allt, hur skulle det bli?! Hur skulle det gå?!
Forstättning följer......... trevlig helg därute! 
Jaha, nu hade vi alltså fått diagnosen på vår son, ADHD. Vad händer nu var en given tanke som dök upp, och svaret löd, - det finns mediciner. Vi lät psykologen skriva ut ett recept på Concerta, men att börja att medicinera sitt barn så tidigt kändes...
Jag börjar från början och hoppas att ni hänger med i svängarna. Vi hittade ett föräldrakoperativ som verkade bra, Kalle fick en dagmamma och hon och Kalle kom bra överens, hon tacklade Kalles överaktivitet på ett bra sätt. Han var nu omkring 2 ...
En gråmulen dag i november var dagen då Kalle föddes. Lätt snö flög i luften när vi var på väg in till förlossningen, jag hade fått en blödning och vi var oroliga att något var fel. Han skulle inte komma än och förstföderskor går ju ofta över tiden. ...
Den här bloggen kommer att författas av mig JES, mamma till ett barn med diagnos ADHD. Här kommer jag att skriva av mig tankar, funderingar och händelser. Ni kommer att få ta del av vår historia, hur det gick till att få diagnosen, till hur vårat li...