Jaha, nu hade vi alltså fått diagnosen på vår son, ADHD. Vad händer nu var en given tanke som dök upp, och svaret löd, - det finns mediciner.  Vi lät psykologen skriva ut ett recept på Concerta, men att börja att medicinera sitt barn så tidigt kändes bara för jäkligt rent ut sagt. Man måste väl kunna få någon resurs i skolan? Eller något typ av extra stöd när koncentrationen sviktar? Dessutom står det på bipacksedeln att en ovanlig biverkning är plötslig död, men tydligen så händer det.........

Skolan började närma sig. Innan jag visste ordet av satt jag i möte med både rektor, specialpedagog, förskolelärare och personal från dagis, både jag och min man var med. Det kallades överlämning det här mötet, och informationen från dagiset skulle lämnas över till skolans förfogande. Hur det kändes att sitta där och ordagrant lämna ut sitt barn svåra sidor var inte lätt, men jag försökte också starkt betona hans bra sidor! Han är trots allt en händig kille. Det kändes såklart ledsamt, ungefär som skolan förväntade sig ta emot ett litet monster. Jag försökte hela tiden hålla tråden att han mest är som en vanlig kille, med brister att styra sina impulser och koncentrations svårigheter.

Man funderar ju mycket som förälder, och mina tankar gick förutom hur det skulle gå för Karl, också till hur de såg oss som föräldrar, man får en helt annan roll i ett sånt här läge. Varje gång det var ett sånt här möte kände jag mig så fruktansvärt liten, maktlös och det kändes som min pondus, vilken normalt är stor, bara försvann. Det kanske verkar som att det mesta var negativt under Karls första år, och det var mycket så, det var svårt att glädja sig i en sådan här situation. Idag kan jag som mor uppskatta Karls ADHD, för vi har lärt oss tackla allt på ett annat sätt, att ADHD är dessutom är rätt bra i många lägen för det finns en stark drivkraft hos dessa människor.

På överlämningen fick vi veta, att tyvärr finns det inte så mycket pengar till resurser att sätta in, för skolan har sparkrav. Ska man som förälder behöva tänka på det med?! Omtummlade efter mötet blev man såklart efterklok, ska det verkligen få vara så? Kan ingenting göras? Orken i allting får fasiken inte tryta får för då är det kört, man ska orka med både sin familjesituation men även att strida för sitt barns rättigheter. Jag anser att har man behov av ett särskilt stöd ska man få en extra resurs om man behöver det. Varför har man annars betalat skatt för hela sin yrkeskarriär?! Men nejdå så var inte fallet här.

Fortsättning följer.....

Önskar er en Glad påsk, och ta väl hand om dina nära kära, du som sitter där på andra sidan datorn och läser detta   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För er som är nya läsare på bloggen kan jag rekommendera att ni läser presentationen för att hänga med.    Utredningen utfördes med ett team av läkare, psykolog, kurator och specialpedagog i samarbete med oss föräldrar. Kalle fick genomgå en läkaru...

Jag börjar från början och hoppas att ni hänger med i svängarna.    Vi hittade ett föräldrakoperativ som verkade bra, Kalle fick en dagmamma och hon och Kalle kom bra överens, hon tacklade Kalles överaktivitet på ett bra sätt. Han var nu omkring 2 ...

En gråmulen dag i november var dagen då Kalle föddes. Lätt snö flög i luften när vi var på väg in till förlossningen, jag hade fått en blödning och vi var oroliga att något var fel. Han skulle inte komma än och förstföderskor går ju ofta över tiden. ...

Den här bloggen kommer att författas av mig JES,  mamma till ett barn med diagnos ADHD. Här kommer jag att skriva av mig tankar, funderingar och händelser. Ni kommer att få ta del av vår historia, hur det gick till att få diagnosen, till hur vårat li...